Mina känslor, ingen tvingar dig att läsa!

hey nu är jag tillbaka.
Har precis suttit på konfan i fem timmar och det var inte världens roligaste kan jag säga.
Men innan ni börjar läsa så vill jag bara säga att detta är min blogg, jag skriver om hur jag upplever allt och hur jag känner. Det finns vissa saker som jag har i mitt huvud som jag så gärna vill få ut men kan inte säga det rakt ut. Så ni ska absolut inte känna er tvungna till att läsa min blogg det är bara ni själva som bestämmer det!
Och det här med mina vänner, jag säger inte att jag har dåliga vänner och jag skriver inte om dom för att jag vill snacka skit.
Det jag skriver är det jag och kanske till och med fler upplever.
Det är särskilt en person som jag skriver detta till hon kanske förstår, kanske inte.
Jag vet inte detta ska kanske föreställa ett förlåt ni får tolka detta hur som.
Bara så ni vet jag skriver inte denna för att snacka skit!'
ha det/ kram isabelle.

Våga tänka positivt!

För några dagar sen skulle jag och min pojkvän Sebbe gå och styrketräna.

Hela förra veckan hade jag riktigt bestämt mig för att börja träna. Men när det väl gällde och vi skulle dit så fega jag ut. Jag har velat pröva det förr och följt med Sebbe men när jag vet att jag ska dit eller så, så minskar mitt självförtroende helt. Jag vet inte riktigt varför, det bara blir så.

Det kanske är för att jag tycker det är pinsamt och att jag är rädd för att folk ska kolla eller kanske att någon ska skratta åt mig för att jag gör fel eller något som ser roligt ut, jag vet inte :S

Men iallafall så var jag där nere och det gick bra att träna i ca. en halv timme för det var inte så mycket folk men sen kom det fler och jag bara sjönk ner på en bänk direkt.

sen igår så prövade jag igen och det gick faktiskt jätte bra!

Det är som det jag alltid brukar säga till dom som inte vågar äta bland folk som t.e.x. på en restaurang eller i skolan att alla är där för att äta så dom kan inte säga något.

Och på gymet är folket för att träna och där är alltid någon som ser lite små lustig ut, men det gör vi alla nån gång här i livet.

Vara ovänner är inget kul.

Det blev aldrig något Max som vanligt skulle Ellen dryga sig och vi träffades inte förren vid sex tiden.
Jag måste erkänna att det inte var min kamera som gjort att jag slarvat med bloggen.
Det är en massa som jag inte kan skriva här te.x. som att jag bråkade med en av mina bästa vänner.
Känner ingen bättre killkompis än han men helt plötsligt började vi bråka och har varit ovänner intill nu.
Jag har verkligen mått dåligt över detta och han säger att han verkligen ångrade allt som han sa.
Men känner mig lite osäker nu för han har svikit vår vänskap en gång vem vet om det kanske händer en andra gång? Hade JAG vekligen orkat med det?
Är jag redo att bygga upp vår vänskap igen?
Känns som om all skit kom år 2009.
Aja får se kanske året bättrar sig vem vet.

Ur form...

Bara för att ellen är söt :)

FÖRLÅT.

Nu var det allt för länge sen jag skrev, men så kan det bli.
Min kamera har gått i sönder så känner mig helt fattig kanske kan vara därför jag inte varit inne så mycket? Ni vet när man går in på bilddagboken och lägger in sina bilder för dagen och samtidigt går in här och skriver ner en liten truddelutt (kolla vilka ord jag börjat med x)) men det kan jag ju inte nu :/

Hade verkligen hoppats på en kamera i julklapp men fick så mycket annat bra men vem vet det kanske kommer i present på 15 års dagen.



Aja slut pratat om min slarvighet och kamera.

Idag har vi från kunskap studiedag, så får väl börja med uppgifterna snart då också (blä).

Efter det hoppas jag att Ellen sovit klar så vi kan gå till max och äta (:

Efter det ska väl hon och jag gå runt på stan eller något sånt.

Om jag hinner ikväll kan jag till och med kanske skriv vad som hände efter stan ;)



Detta inlägget kanske inte blev så intressant med kommer kanske mer ikväll ;)



massa kyssar och kramar. Älskar dig Sebastian

SaknarDet.

Saknar det. Okey, nu var man vän men nästan alla igen iallafall vad jag vet. Det är inte samma sak men orkar inte vara ovän med någon bara. Även fast vi prata ut och sånt kommer det aldrig bli som förr och det vet både hon och jag. Jag kan även känna att Sebastian har orsakat inte med mening att jag har bråkat så mycket med mina vänner och att jag är ofta med Sebastian har jag också märk. Men det kanske är bättre så här...?

Ibland frågar jag mig själv vänskapen eller kärleken?
Det är ett svårare val än vad man tror. Men så mycket svikande och falskhet jag har hört och fått vara med om från mina vänner så vet jag inte om jag verkligen vill välja bort kärleken för vänskapen men samtidigt ska man nog inte välja kärleken för det är skönt att variera folket man är med och väljer jag kärleken så har jag kanske inte den möjligheten mycket längre till.

Ibland vill jag bara långt här ifrån, ifrån allt och alla starta ett nytt liv och bara låta alla problem lösa sig själva. Men jag vet att det går inte, särskilt inte utan pengar m.m.
Men har ngn annan någon bättre ide så säg gärna till.

Är det vad du kallar vänsakap?

hey svej!

Dags att lätta på tankarna igen nu när det vänskap.

Detta är då inte samma kompis som jag skrev om förra gången och dom som känner mig väl vet vem det är jag pratar om.

Jag har varit ovänn med min tjej kompis i snart en månad vi har varit kompisar i 9 år och frågan är nu om det ska bli 10? Vi är tre tjejer som tänkt firra 10 års jubbeleum men det kanske inte går så bra nu.

Jag har fått höra att hon inte ens vet varför vi är ovänner och det stör mig lite och det här är bådas fel men vi var på en fest eller vad man ska säga och ditt kom även min pojkvän, min kompis gillar inte att jag är med han men när han kan handla cigg och henne så är det helt okey! Jag och Sebastian hade igentligen paus men vi stod ändå där ute och prata och fans ingen andledning varför inte skulla göra det. Sen skulle min tjej kompis in och drog i mig jag sa vänta så gick hon in så länge. När jag kommer in så kollar hon konstigt på mig och det såg ut som om hon var ledsen så jag tänkt jag går fram till henne och kramar henne. Jag frågade hur det var och hon sa stick eller något i den stilen till mig. Jag gick där ifrån och dansa med några av dom andra som jag kännde där.

Efter en stund kommer jag på att hon har mina grejor i sina fickor och jag gick fram till henne och bad om att få dem. Jag skulle igentligen sova hos henne och hennes fråga till mig är vad är det? Är du sur?

Jag sa ingenting och bara gick där ifrån.. Min första tanke då var är det så du behandlar dina vännor och tror att vi ska accptera det?

Detta är dock inte första gången hon göra så här, och gör man något som inte passar henne så blir hon sur och förväntar sig att vi ska springa efter henne.

Nu tycker jag bara att antalet som är ovänn med henne bara ökar och jag menar har hon inte märkt det?

Jag fattar inte hur hon tänker längre jag menar 9 år är ändå en lång tid och jag trodde verkligen jag kännde henne jag hade släppt in henne i min familj, jag berättade allt för henne!

Nu har jag även fått reda på att hon sagt saker som bara hon vet till andra som även är personligt i min familj. Hade hon sagt något personligt till mig som bara hennes familj visste då hade jag klart som fan varit tyst inte ens det hade hon sagt NÅGOT till mig som jag inte hade fått berätta då hade jag inte gjort det!

Det enda jag ber dig om nu är tänkt efter innan du gör något du har kanske många vänner nu men i slutet kanske du står kvar där själv tyvär...

Var dig själv eller bli en wannabe.

Jag vet alla förändras och man kan inte hjälpa det. Även jag kan ibland reagera på hur mycket jag har förändrats sen förra året te.x.
Jag har en kompis, jag vill inte nämna namn ifall hon nu råkar läsa detta. Hon brukade alltid vara sig själv och brydde sig inte om vad andra sa för det mesta. Men mer och mer på sistonde har hon blivit kopia av två av mina andra kompisar jag har kännt henne i snart 10 år och jag måste säga att det svider hur mycket vi har glidigt ifårn varandra.
Jag har börjat hålla mig på avstånd nu från alla mina gamla kompisar, varför vet jag inte men jag känner att jag inte hör hemma där och det verkar inte heller som om dom vill vara med mig spec ofta heller.
Jag älskar mina vänner men ser jag på min kompis så vet jag verkligen inte om jag orkar kämpa för vänskapen. Det brukade vara oss fyra tjejer som bytta vi skola så byttade vi ut en så var vi fortfarande fyra tjejer. Nu har det kommit en till så nu är vi fem men jag känner att det ska vara fyra så kanske är det dax att jag låter dom vara nu...?