SaknarDet.

Saknar det. Okey, nu var man vän men nästan alla igen iallafall vad jag vet. Det är inte samma sak men orkar inte vara ovän med någon bara. Även fast vi prata ut och sånt kommer det aldrig bli som förr och det vet både hon och jag. Jag kan även känna att Sebastian har orsakat inte med mening att jag har bråkat så mycket med mina vänner och att jag är ofta med Sebastian har jag också märk. Men det kanske är bättre så här...?

Ibland frågar jag mig själv vänskapen eller kärleken?
Det är ett svårare val än vad man tror. Men så mycket svikande och falskhet jag har hört och fått vara med om från mina vänner så vet jag inte om jag verkligen vill välja bort kärleken för vänskapen men samtidigt ska man nog inte välja kärleken för det är skönt att variera folket man är med och väljer jag kärleken så har jag kanske inte den möjligheten mycket längre till.

Ibland vill jag bara långt här ifrån, ifrån allt och alla starta ett nytt liv och bara låta alla problem lösa sig själva. Men jag vet att det går inte, särskilt inte utan pengar m.m.
Men har ngn annan någon bättre ide så säg gärna till.

Är det vad du kallar vänsakap?

hey svej!

Dags att lätta på tankarna igen nu när det vänskap.

Detta är då inte samma kompis som jag skrev om förra gången och dom som känner mig väl vet vem det är jag pratar om.

Jag har varit ovänn med min tjej kompis i snart en månad vi har varit kompisar i 9 år och frågan är nu om det ska bli 10? Vi är tre tjejer som tänkt firra 10 års jubbeleum men det kanske inte går så bra nu.

Jag har fått höra att hon inte ens vet varför vi är ovänner och det stör mig lite och det här är bådas fel men vi var på en fest eller vad man ska säga och ditt kom även min pojkvän, min kompis gillar inte att jag är med han men när han kan handla cigg och henne så är det helt okey! Jag och Sebastian hade igentligen paus men vi stod ändå där ute och prata och fans ingen andledning varför inte skulla göra det. Sen skulle min tjej kompis in och drog i mig jag sa vänta så gick hon in så länge. När jag kommer in så kollar hon konstigt på mig och det såg ut som om hon var ledsen så jag tänkt jag går fram till henne och kramar henne. Jag frågade hur det var och hon sa stick eller något i den stilen till mig. Jag gick där ifrån och dansa med några av dom andra som jag kännde där.

Efter en stund kommer jag på att hon har mina grejor i sina fickor och jag gick fram till henne och bad om att få dem. Jag skulle igentligen sova hos henne och hennes fråga till mig är vad är det? Är du sur?

Jag sa ingenting och bara gick där ifrån.. Min första tanke då var är det så du behandlar dina vännor och tror att vi ska accptera det?

Detta är dock inte första gången hon göra så här, och gör man något som inte passar henne så blir hon sur och förväntar sig att vi ska springa efter henne.

Nu tycker jag bara att antalet som är ovänn med henne bara ökar och jag menar har hon inte märkt det?

Jag fattar inte hur hon tänker längre jag menar 9 år är ändå en lång tid och jag trodde verkligen jag kännde henne jag hade släppt in henne i min familj, jag berättade allt för henne!

Nu har jag även fått reda på att hon sagt saker som bara hon vet till andra som även är personligt i min familj. Hade hon sagt något personligt till mig som bara hennes familj visste då hade jag klart som fan varit tyst inte ens det hade hon sagt NÅGOT till mig som jag inte hade fått berätta då hade jag inte gjort det!

Det enda jag ber dig om nu är tänkt efter innan du gör något du har kanske många vänner nu men i slutet kanske du står kvar där själv tyvär...

Var dig själv eller bli en wannabe.

Jag vet alla förändras och man kan inte hjälpa det. Även jag kan ibland reagera på hur mycket jag har förändrats sen förra året te.x.
Jag har en kompis, jag vill inte nämna namn ifall hon nu råkar läsa detta. Hon brukade alltid vara sig själv och brydde sig inte om vad andra sa för det mesta. Men mer och mer på sistonde har hon blivit kopia av två av mina andra kompisar jag har kännt henne i snart 10 år och jag måste säga att det svider hur mycket vi har glidigt ifårn varandra.
Jag har börjat hålla mig på avstånd nu från alla mina gamla kompisar, varför vet jag inte men jag känner att jag inte hör hemma där och det verkar inte heller som om dom vill vara med mig spec ofta heller.
Jag älskar mina vänner men ser jag på min kompis så vet jag verkligen inte om jag orkar kämpa för vänskapen. Det brukade vara oss fyra tjejer som bytta vi skola så byttade vi ut en så var vi fortfarande fyra tjejer. Nu har det kommit en till så nu är vi fem men jag känner att det ska vara fyra så kanske är det dax att jag låter dom vara nu...?